"Keep on rockin' in the free world"

Plats: In my bed	Jubileum: Inlägg #100!!!

Det senaste inlägget var kanske inte så innehållsrikt, men alla inlägg måste inte vara det jämt, och ibland räcker det med bara något ord för att förmedla något. Och, well, det gjorde det den gången... Men folk verkar vara intresserade av hur det var så...

Den officiella setlisten ser ut såhär:

Set 1
Long Road
Corduroy
Why Go
Do The Evolution
In Hiding
Love Boat Captain
Love Reign O'er Me
Severed Hand
Light Years
Marker In The Sand
Given To Fly
Breath
I Am Mine
Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town
Hard To Imagine
Life Wasted
Porch

Encore 1
No More
World Wide Suicide
Down
Once
Black
Alive

Encore 2
Better Man/(Save it for Later)
Rockin' In The Free World
Yellow Ledbetter

26 låtar. Pure gold! Alla verkade eniga efter konserten - den var riktigt riktigt bra! Utom någon jeppe på Aftonbladet, som inte verkade veta vad han snackade om. Värdspremiär också för Pearl Jam's cover på Love Reign O'er Me av den store Pete Townshend. Visst hade det varit kul med Jeremy, State of Love and Trust, Baba o'Riley och några andra. Men man kan aldrig få allt, så är det. Och det här är ungefär så nära man kan komma allt! =) Första extranummret och tre låtar irad från Ten. Haaallåå! Tror du pubilken var galen eller?! Totalt! Menmen... Vi ska börja från början! =)

En lång bilresa och en kortare tågresa och en trevlig promenad bort från hemma var vi när vi äntrade Forum i Köpenhamn. Vi placerade oss ganska långt fram vid ett kravallstaket som skulle avlasta trycket lite grann. Efter ett tag (läs en timme) stod helt plötsligt en snubbe iklädd jeansskjorta och en gitarr runt halsen mitt på scenen. Han spelar "Throw Your Arms Around Me" av Hunters and Collectors. Publiken är galen. Det är ju Eddie själv som står där! När låten är slut presenterar han förbandet - Futureheads. De var ju helt klart sådär, och alla låtar lät väldigt likadant! Men vi var ju där för Pearl Jam så det fick väl duga så länge. De spelar i ungefär 40 minuter och sen slås lamporna på igen. Det tar ytterligare ungefär en halvtimme innan lamporna åter släcks....

Ungefär kvart över nio kommer de upp på scenen. De väljer att börja med Long Road. På något sätt känns det lite symboliskt: "We have walked the long road, cannnot stay" och var väl egentligen den mest givna öppningslåten som finns att välja på. De har några stycken som de oftast öppnar med, och några som alltid är där i början av deras sets. Long Road är en av de där öppningslåtarna. Det tog två försök och torkande av tårar innan Ed kunde börja sjunga låten ens. Många känslor... Men den är också väldigt nertempo, så det var ju då inte heller helt oväntat att Corduroy fick bli tvåa. Publiken skrek med och hoppade som tokiga. När Why Go? sedan kommer igång efter så är allsången ett totalt faktum. "Why go home? Why go home? Why go home?" överröstade publiken Ed i refrängen. Sedan följer Do the Evolution och In Hiding (en personlig favorit) med en väldigt alert och sjungande publik. Efter In Hiding säger Ed att det kändes bra att vara tillbaka, men att han inte tänkte tala för mycket om det nu, utan att de skulle ägna sig åt att uttycka det i musik så länge. "We'll adress all that later!" sa han. (Ni som inte förstår vad - på Roskilde 2000 dog nio personer i publiken under deras konsert. Sedan dess har de inte varit i nordeuropa överhuvudtaget...)

Alla som var där förstod att de skulle spela Love Boat Captain, som är tillägnad och handlar om de som dog den kvällen på Roskilde. Det kändes på något sätt lite högtidligt och samtidigt sorgtyngt, men på ett bra sätt... Svårt att förklara, det var liksom något i luften där. Väldigt speciellt. Att man sedan fortsätter med en låt som man aldrig tidigare spelat live, Love Reign O'er Me, och som också har ett budskap om kärlek var värdigt. Publiken förstod också allting. Det var respektfullt från bandets sida. Det var respektfullt från publikens sida. Severed Hand, Light Years (också en personlig favorit) och Marker in the Sand fortsätter de med. Allihopa mkt bra, och med en publik i extas.

När Given to Fly sedan börjar sitt välbekanta gitarriff bryter ett gigantiskt jubel ut. Folk fullkomligt skriker ut texten och i refrängen överröstas Ed, Stone, Jeff och alla andra, lätt! Det ska tilläggas att den i refrängen är ganska gitarrtät! =) Breath passerade ganska obemärkt förbi, åtminstone för mig. Jag tror att jag återhämtade mig från Given to Fly då. Vet inte riktigt. Det började också vid det här laget bli grymt varmt och svettigt. I am Mine kryper också den förbi, men med mer engagemang från min sida. Och publiken sjöng såklart! Mycket och gärna! Men ingenting kan egentligen jämföras ordentligt i Pearl Jam-allsångs-sammanhang med Elderly Woman Behind a Counter In a Small Town. (Jo, den heter så, brukar dock kortas ner till Small Town.) Även om Ed står och sjunger, så hör man publiken bra mycket mer än honom. Det är en allsångs-låt. Den och Better Man är i en klass för sig. Hela publiken sjunger, alltid! Att de sen slänger in Hard to Imagine är för mig lite obegripligt. Trevligt med en låt som inte spelas så ofta, men den passade inte riktigt in där. Väldigt nertempo och en låt som kanske inte alla känner till. Även om den i mitt tycke är bra, så... En kille bredvid mig skrek "Boooooring!!!"

När den låten så tar slut, bryter man direkt och slänger in Life Wasted. Snabb upptempolåt. Det får igång publiken på en gång och sedan Porch... Ed har lite svårt att ens starta låten. Fortfarande för mycket känslor eller bara okoncentrerad...? Jag vet inte. Men självklart är publiken med i en sån låt och röjet är värre (bättre!?) än någonsin! Live är den låten ganska lång. Brukar klocka på uppåt nio minuter. Med tanke på att albumversionen är tre och en halv minut är det imponerande... =) Ett väldigt långt solo är orsaken. Publiken röjer fortfarande. När låten väl tonar ut lunkar de allihopa av scenen till en jublande publik. Lite lama försök görs till att dra igång publiken ordentligt, men alla vet ju att de kommer komma upp igen, så folk är rätt lugna. Vid det här laget är jag fullkomligt dyblöt! Inside and out. Jag tittar runt mig och ser att jag är i rätt gott sällskap. Det var varmt, väldigt varmt.

Efter alldeles för många minuter kommer Ed upp själv igen. Han berättar att han haft en vän som varit och krigat i Irak och kom hem utan ben. Detta gjorde Eddie både arg och ledsen och han skrev en låt om det. Det var tredje gången den framfördes live, någonsin. "No more!" skrek vi med honom i refrängen. Vi var inte så många, men högljudda! "No more war!" sjöng han i en vädjan till att sluta tjafsa, det förstör bara människors liv. Att man sedan fortsätter med World Wide Suicide som också den handlar om krig (och också den om ett väldigt speciellt sådant) är kanske inte helt otippat och väldigt uppskattat. Folk skrek ut sin frustration mot kriget, och uppmanades också att göra så. Pearl Jam har alltid varit aktiva motståndare mot, inte bara kriget, utan hela Bush-administrationen. Deras fans är nog allihopa likadana... =)

Down följer sedan som en mellanlåt mellan krig och nostalgi. Alltid bra! Sedan följer en orgie av låtar från Ten. Once, Black och Alive. Till Once skriker alla halsen av sig och hoppar och viftar och klappar som om det inte fanns någon dag efter denna. Till Black sjunger folk för sitt hemland och högsta höns och mot slutet Dododoar alla! Alla! Tändare flyger upp här och var. När Alive kommer på efter det släpper allt totalt för alla! Så hårt röjande som det var då går inte att beskriva. =) Fullkomligt makalöst. Vid det här laget märker jag att min röst definitivt börjar svika och jag är inte längre är en insjö utan ett hav! Dessutom börjar krafterna svika ordentligt. Syrebrist, vätskebrist och näringsbrist på en gång! Jag tar några djupa andetag och röjer järnet sista minuterna av låten. Det var det såklart värt!

Låten dör ut och de går av scenen igen. Den här gången är det grymt mycket bättre drag på publiken och det är väldigt högljudda uppmuntringar som sprider sig bland de bortåt niotusen människor som var inne på Forum. Inte så många, men det var knökfullt. Och vi hördes!

Efter någon minut kommer de upp på scenen igen. Ed börjar tala om det som hände för sju år sedan. Eddie är inte den bästa av talare. Det är alltid lite vacklande, men alltid rakt och ärligt. Han talar om att folk uppmanat dem att åka tillbaka till Danmark så de skulle kunna få någon slags closure (svenskt ord?). Men Ed menade att man aldrig kan få det. Man måste lära sig leva med det. Han såg den här konserten som att våra vägar gått skilda vägar för sju år sedan och att de nu möts igen och och att man kan bearbeta det tillsammans. Han säger att det varit väldigt jobbigt att försöka komma tillbaka, men att det nu känns bra. Han säger också att de är tacksamma för familj och vänner till de bortgågna som var där nu och tittade. Det krävs mod och styrka, menade han. Han pratar ganska länge. Och avbryts emellanåt av en respektfull applåd från oss i publiken. Ed applåderar också tillbaka. Det märks att alla är tagna av stunden. En väldigt speciell atmosfär bildas. Det kändes fortfarande väldigt värdigt och respektfullt.

Efter talet börjar de spela Better Man. Publiken visar sitt totala stöd genom att ännu en gång överrösta Ed. Efter mycket sjungande slår de på den vanliga belysningen igen och de välbekanta tonerna till Rockin' In the Free World kommer igång. Ännu en gång är publiken i fullkommligt extas. Mäktigt. Mycket hoppande och skrikande senare och dansande och tamburinkastande från Eddies sida är låten slut. Det ser ut som de är på väg därifrån, men det verkar som de kommer fram till att de ska köra en låt till ändå. Yellow Ledbetter. Låten som avslutat fler set än någon annan tror jag! =) En självklar avrundning på en makabert bra kväll! Att jag vid det här laget var så blöt att man lätt skulle kunnat missta mig för Stilla Havet, gjorde inte så mycket. Jag har nog aldrig varit så blöt i hela mitt liv med kläder på, där inte regn varit inblandat! Stört! Jag har fortfarande inte riktigt återfått vätskebalansen i kroppen, känns det som. Och det är ju ändå ett par dagar sedan nu...

Ni som inte var där och som lyssnar på Pearl Jam gick miste om något. Ni som inte lyssnar på Pearl Jam alls - börja! För ni missade också något! Sen går vi allihopa på en spelning om ett halvår eller något! Vart de nu kan tänkas spela då! Värt varenda krona, jag lovar! =)

Ska ladda upp lite bilder här också såsmåningom... Nu säng. Fortfarande utmattad!

Rubrik: Niel Young - Rockin' In the Free World (Freedom) (Också spelad av Pearl Jam många många (203) ggr Live...)