Hur träffades vi egentligen...?
Så sakteligen börjar jag inse att jag kanske är en ond människa?! Inte så där direkt ond med hemska skratt och dränkta barn, utan lite lömskt ond. Lite sådär att om jag säger såhär så blir kanske ditt liv lite mer miserabelt och då mår jag bättre. Vad hemskt det låter. Nej, sån kan jag inte vara... Men om man överanalyserar saker och ting så kanske man kan komma dit?! *går och manglar en katt* Äsch... On the other hand, tror inte det ens själv...
Har också funderat lite över hur man skapar nya bekantskaper, och hur man väljer att träffa vänner. Vilka alternativ har man att träffa nytt folk. Förutom den självklara skolan så är Jobbet bra. Där har jag träffat mycket folk som jag umgås med under åren. Ska ju faktiskt åka iväg till främlingslegionen med folk som jag träffat på jobbet. Man kan till och med träffa en flickvän på jobbet. Något som verkar vara särskilt populärt på mitt jobb. Det har funnits så många par där att man bara blivit en siffra i statistiken. Andra sätt att träffa nytt folk på är att umgås med sina vänner när de har sina vänner med sig, och just där kan jag backtracea till exempel Alex. Det var years ago hos Eric, men ändå ett faktum. En väldigt närliggande variant är ju den klassiska på en fest hemma hos någon eller dylikt. Ofta kan dessa bekantskaper leda till tråkiga ytliga förhållanden, men då och då händer det att man träffar någon som man kommer överens med rätt bra, och fortsätter ses eller höras eller så. Det är kanske inte en så jättestor grupp människor i mitt liv, men ni är väl åtminstone ett par stycken!? Internet är också bra och en av de största bidragande orsakerna till att jag överhuvudtaget träffat Pernilla, vilket jag är väldigt tacksam för. Internet kan också fungera åt andra hållet, som till exempel Hattrick-killarna på Kos. Men där handlar det ju inte direkt om något närmare förhållande på något plan alls. Men det bevisar ändå att man kan få nya vänner på många sätt.
Vissa vänner har man en strikt regelbunden relation med där man ses kanske en gång i veckan och super skallen av sig, bara som exempel. Vissa lite mindre strikt regelbundet, men ändå så att man hörs nästan varje dag bara för att visa att man bryr sig. Vissa planerar man att träffa en vecka i förväg men när veckan är slut så har något annat kommit upp och man bokar om, och om... Andra flyttar från stan och glider oundvikligen iväg. Man hörs bara då och då när de kommer hem och hälsar på föräldrar eller så, och även om man gärna skulle umgås mer så hindrar det långa avståndet det. Till slut kan det bli så med vissa att man inte hörs alls och man tappar kontakten helt. Sen finns människor har man känt så länge man kan minnas och lite mer, som man fortfarande kan umgås med. Trots att man flyttat till olika delar av en stad eller till andra städer. Man växer och förändras, men ändå kan man ta vid där man slutade. Man kanske inte träffas så ofta i riktiga livet, men man kan ändå ha kul tillsammans tack vare internet och teknikens under! Sen finns det ju de man träffar varje dag när man jobbar. Det är rätt bra att ha vänner som arbetskamrater, man hinner ju träffas ännu mer då ju och vissa dagar är det så lätt att bara ta en efter-jobbet-öl eller något om man känner för det. Man får heller inte glömma de man knappt hunnit lära känna ordentligt och när man ska ses är lite orolig att man verkligen ska känna igen personen ordentligt. Som tur är har jag lätt för att känna igen folk! =) Och även om man inte känner igen människan så är det ändå viktigast att man har kul tillsammans!
Jag inser att flumfaktorn är rätt hög här, men hmm... Bara intressant att reflektera över hur man faktiskt känner alla man känner. När man träffades och så vidare. Det finns många åsyftningar i texten ovan, känner du dig träffad har jag nog tänkt på just dig också! Och kanske någon annan med. Det här blev inte riktigt alls vad jag tänkte mig! Hmm... Till alla vänner som läser det här: *pekar på alla* ni är alla speciella på något sätt. *kramar*
Som avslutning måste jag berätta om hur man inte vill att sin vänskap ska utvecklas. Satt i kassan häromdagen då två personer efter i varandra i kön insåg att det känner varandra, happens alot. Båda var kvinnor och båda hade barnvagn. Den ena en några månader gammal bäbis, den andra ett barn på ett eller två år. I början lyssnade jag inte så mkt på vad de sa. Men efter ett tag började jag snappa upp vad de sa. Den med det äldre barnet hade tydligen flyttat till ett hus och tyckte det var sååå bra. Den andra som började bli märkbart irriterad höll bara med, och tyckte väl att det lät okej. Kvinnan som flyttat fortsätter då, medan hon packar sina varor, med "Ja, men framförallt är det så skönt för barnens skull!" "Alltså det är ju jättebra för baaarnen!" Och ett par liknande fraser som upprepas efter varandra. Kvinnan med spädbarnet, som då nästan ska betala, blir riktigt irriterad. (Sånt där som man känner om man kan känna sånt!) Vad gör hon då? Jo, hon plockar upp mobilen och säger "Oj, ursäkta det ringer visst!" De säger snabbt hej då, och hon svarar i telefonen. Samtidigt vänder sig den drygare av de två om och går därifrån med sina fullpackade påsar. Det uppfattar den andra och, för att inte se dum ut, gör en min åt telefonen, ungefär som att det var märkligt att ingen var där. Det konstiga med hennes telefon var att den inte lät när det ringde och det lös inte heller eller något om den. Alltså, kort sagt, hon lackade ur så mycket på sin vän att hon fejkade ett samtal till mobilen så hon slapp tjatandet om att det var så bra att ha hus! Kul! Faktiskt riktigt kul! =) Jag skrattade iallafall lite för mig själv där jag satt i kassan... =)
Har också funderat lite över hur man skapar nya bekantskaper, och hur man väljer att träffa vänner. Vilka alternativ har man att träffa nytt folk. Förutom den självklara skolan så är Jobbet bra. Där har jag träffat mycket folk som jag umgås med under åren. Ska ju faktiskt åka iväg till främlingslegionen med folk som jag träffat på jobbet. Man kan till och med träffa en flickvän på jobbet. Något som verkar vara särskilt populärt på mitt jobb. Det har funnits så många par där att man bara blivit en siffra i statistiken. Andra sätt att träffa nytt folk på är att umgås med sina vänner när de har sina vänner med sig, och just där kan jag backtracea till exempel Alex. Det var years ago hos Eric, men ändå ett faktum. En väldigt närliggande variant är ju den klassiska på en fest hemma hos någon eller dylikt. Ofta kan dessa bekantskaper leda till tråkiga ytliga förhållanden, men då och då händer det att man träffar någon som man kommer överens med rätt bra, och fortsätter ses eller höras eller så. Det är kanske inte en så jättestor grupp människor i mitt liv, men ni är väl åtminstone ett par stycken!? Internet är också bra och en av de största bidragande orsakerna till att jag överhuvudtaget träffat Pernilla, vilket jag är väldigt tacksam för. Internet kan också fungera åt andra hållet, som till exempel Hattrick-killarna på Kos. Men där handlar det ju inte direkt om något närmare förhållande på något plan alls. Men det bevisar ändå att man kan få nya vänner på många sätt.
Vissa vänner har man en strikt regelbunden relation med där man ses kanske en gång i veckan och super skallen av sig, bara som exempel. Vissa lite mindre strikt regelbundet, men ändå så att man hörs nästan varje dag bara för att visa att man bryr sig. Vissa planerar man att träffa en vecka i förväg men när veckan är slut så har något annat kommit upp och man bokar om, och om... Andra flyttar från stan och glider oundvikligen iväg. Man hörs bara då och då när de kommer hem och hälsar på föräldrar eller så, och även om man gärna skulle umgås mer så hindrar det långa avståndet det. Till slut kan det bli så med vissa att man inte hörs alls och man tappar kontakten helt. Sen finns människor har man känt så länge man kan minnas och lite mer, som man fortfarande kan umgås med. Trots att man flyttat till olika delar av en stad eller till andra städer. Man växer och förändras, men ändå kan man ta vid där man slutade. Man kanske inte träffas så ofta i riktiga livet, men man kan ändå ha kul tillsammans tack vare internet och teknikens under! Sen finns det ju de man träffar varje dag när man jobbar. Det är rätt bra att ha vänner som arbetskamrater, man hinner ju träffas ännu mer då ju och vissa dagar är det så lätt att bara ta en efter-jobbet-öl eller något om man känner för det. Man får heller inte glömma de man knappt hunnit lära känna ordentligt och när man ska ses är lite orolig att man verkligen ska känna igen personen ordentligt. Som tur är har jag lätt för att känna igen folk! =) Och även om man inte känner igen människan så är det ändå viktigast att man har kul tillsammans!
Jag inser att flumfaktorn är rätt hög här, men hmm... Bara intressant att reflektera över hur man faktiskt känner alla man känner. När man träffades och så vidare. Det finns många åsyftningar i texten ovan, känner du dig träffad har jag nog tänkt på just dig också! Och kanske någon annan med. Det här blev inte riktigt alls vad jag tänkte mig! Hmm... Till alla vänner som läser det här: *pekar på alla* ni är alla speciella på något sätt. *kramar*
Som avslutning måste jag berätta om hur man inte vill att sin vänskap ska utvecklas. Satt i kassan häromdagen då två personer efter i varandra i kön insåg att det känner varandra, happens alot. Båda var kvinnor och båda hade barnvagn. Den ena en några månader gammal bäbis, den andra ett barn på ett eller två år. I början lyssnade jag inte så mkt på vad de sa. Men efter ett tag började jag snappa upp vad de sa. Den med det äldre barnet hade tydligen flyttat till ett hus och tyckte det var sååå bra. Den andra som började bli märkbart irriterad höll bara med, och tyckte väl att det lät okej. Kvinnan som flyttat fortsätter då, medan hon packar sina varor, med "Ja, men framförallt är det så skönt för barnens skull!" "Alltså det är ju jättebra för baaarnen!" Och ett par liknande fraser som upprepas efter varandra. Kvinnan med spädbarnet, som då nästan ska betala, blir riktigt irriterad. (Sånt där som man känner om man kan känna sånt!) Vad gör hon då? Jo, hon plockar upp mobilen och säger "Oj, ursäkta det ringer visst!" De säger snabbt hej då, och hon svarar i telefonen. Samtidigt vänder sig den drygare av de två om och går därifrån med sina fullpackade påsar. Det uppfattar den andra och, för att inte se dum ut, gör en min åt telefonen, ungefär som att det var märkligt att ingen var där. Det konstiga med hennes telefon var att den inte lät när det ringde och det lös inte heller eller något om den. Alltså, kort sagt, hon lackade ur så mycket på sin vän att hon fejkade ett samtal till mobilen så hon slapp tjatandet om att det var så bra att ha hus! Kul! Faktiskt riktigt kul! =) Jag skrattade iallafall lite för mig själv där jag satt i kassan... =)
posted by Joey Jo-Jo Jr. Shabadoo at 23:59
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Home